Siden jeg skulle til Helsinki kjøpte jeg meg billett til Peggy Pickit ser Guds ansikte av Roland Shimmelpfenning.

Jeg gledet meg til å bli kjent med denne suksessfulle tyske dramatikeren.
Men så leste jeg nøye hva som sto på nettsiden til Svenska Teatern:

«Läkarna Karin och Martin är hemma efter sex långa år som biståndsarbetare i Tredje världen. Under tiden har deras studievänner Frank och Liz byggt upp ett lyckligt och materiellt tillfredsställande borgerligt liv. Men under en middag mellan vännerna följer en pinsam situation efter en annan: återseendets glädje förvandlas till sorg, stolthet till skam och gemenskap till ensamhet. “Det var en total katastrof”, medger Frank.»

Var dette bare keiserens nye klær, enda en «Who is afraid…» parafrase. Jeg var bange.
Torsdag 16. mars kom jeg i god tid. Kanskje vi blir noen i salen. I alle 20 stykker så det ut til, et kvarter før forestillingsstart.  Men det ble fullt. 140 plasser har AMOS. Og kun en gikk under forestillingen.

Men dette var ikke drøvtygging på gamle middagsselskaper. Det var provoserende, urovekkende med gjennomførte karakterer. En forestilling man har lyst til å snakke med noen om. Regi Anna-Mari Karvonen.

Og dramatikeren har også vært spilt i Norge
2016 – Kvinna frå før – Sogn og Fjordane Teater – regi Terje Skonseng Naudeer
2013 – Det flygende barnet – Nationaltheatret  – regi Sofia Jupither
2007- Den arabiske natta – Det norske teatret – regi Jon Tombre
2006 – For en bedre verden – Den nationale scene/Dramatikkfestivalen – regi Torkil Sandsund

Svensk på vikende front i Finland
Det lå synopsis på finsk i foajeen. I brosjyrer er det både svensk og finsk tekst. For 20 år siden traff du alltid noen, til og med i Helsinki, som ville snakket svensk. Nå er det stort sett engelsk det går på.

Også Svenska Teatern hadde reklame på finsk på bygningen.